Om Sara
Så här är det.
Hon håller på att svälta ihjäl sig.
Ärligt talat.
Hon kommer att dö.
Även om hon inte gör det nu, kommer hon göra det snart.
Hennes organ är skadade av den här vansinnessjukdomen.
Så här är det.
Hon och jag var varandras lungor,
Vi andades genom varandra.
VI hade bara känt varandra i ett år när hon började bli sjuk.
Hon ljög om det.
Att jag själv var sjuk berättade jag inte.
JAg antydde att jag hade haft problem. Inte mer.
Och jag var så blind för att hon blev sjuk.
Men det blev hon.
Sjukare och sjukare.
JAg litade på henne.
Hon ljög för mig.
Samtidigt mådde jag väldigt dåligt över andra saker.
Jag höll på att falla tillbaka i min gamla sjukdom, ortorexi/anorexi.
Men i stället var det hennes kött som rann av.
JAg fattar om det låter helt stört, men jag kände mig så himla sviken.
Kan man fatta det?
När jag accepterade att hon var sjuk var hon riktigt illa ute.
OCh det kom ändå som en överraskning för mig.
Jag blev chockad, jag visste inte vad jag skulle göra.
Så jag var tyst.
Av allt som fanns att säga, sa jag ingenting.
Den tystnaden har föralltid förstört vår relation.
Och sedan den dagen i maj förra året, har jag inte pratat med henne.
Jag har pratat till henne, och hon till mig.
Ibland. Men knappt det.
Så här är det.
Om 76 dagar tar jag studenten.
Om 76 dagar är jag fri från henne.
För även om jag inte har pratat med henne, så tänker jag på henne, hela tiden och jämt.
Hon lämnar mig inte och för det hatar jag henne.
Men om 76 dagar behöver jag aldrig mer träffa henne.
Om jag hade varit starkare, om jag inte hade valt tystnade och om jag inte delat hennes upplevelser, så kanske jag hade kunnat rädda henne.
Ja, för som någon sa: du kan rädda henne.
Men nej. JAg kan inte rädda henne.
Av alla människor på jorden är jag den som kan rädda henne allra minst.
Det ändå jag kan göra är att hoppas att hon lämnar mig, och att det plågsamma minnet av henne kan försvinna.
Så här är det.
Hon håller på att svälta ihjäl sig.
Ärligt talat.
Hon kommer att dö.
Även om hon inte gör det nu, kommer hon göra det snart.
Hennes organ är skadade av den här vansinnessjukdomen.
Så här är det.
Hon och jag var varandras lungor,
Vi andades genom varandra.
VI hade bara känt varandra i ett år när hon började bli sjuk.
Hon ljög om det.
Att jag själv var sjuk berättade jag inte.
JAg antydde att jag hade haft problem. Inte mer.
Och jag var så blind för att hon blev sjuk.
Men det blev hon.
Sjukare och sjukare.
JAg litade på henne.
Hon ljög för mig.
Samtidigt mådde jag väldigt dåligt över andra saker.
Jag höll på att falla tillbaka i min gamla sjukdom, ortorexi/anorexi.
Men i stället var det hennes kött som rann av.
JAg fattar om det låter helt stört, men jag kände mig så himla sviken.
Kan man fatta det?
När jag accepterade att hon var sjuk var hon riktigt illa ute.
OCh det kom ändå som en överraskning för mig.
Jag blev chockad, jag visste inte vad jag skulle göra.
Så jag var tyst.
Av allt som fanns att säga, sa jag ingenting.
Den tystnaden har föralltid förstört vår relation.
Och sedan den dagen i maj förra året, har jag inte pratat med henne.
Jag har pratat till henne, och hon till mig.
Ibland. Men knappt det.
Så här är det.
Om 76 dagar tar jag studenten.
Om 76 dagar är jag fri från henne.
För även om jag inte har pratat med henne, så tänker jag på henne, hela tiden och jämt.
Hon lämnar mig inte och för det hatar jag henne.
Men om 76 dagar behöver jag aldrig mer träffa henne.
Om jag hade varit starkare, om jag inte hade valt tystnade och om jag inte delat hennes upplevelser, så kanske jag hade kunnat rädda henne.
Ja, för som någon sa: du kan rädda henne.
Men nej. JAg kan inte rädda henne.
Av alla människor på jorden är jag den som kan rädda henne allra minst.
Det ändå jag kan göra är att hoppas att hon lämnar mig, och att det plågsamma minnet av henne kan försvinna.
Så här är det.
Svaghet
Det är lite skit samma vem det är egentligen.
För mig är hon bara luft nu, nej, inte ens det. Hon är tunnare än luft, hon är ingenting.
Ändå håller hon mig i bojor.
Jag vill intala mig själv att om man intalar sig något tillräckligt mycket och tillräckligt ofta, så kommer det tillsist bli så.
Jag intalar mig själv att hon är tunnare än luft, att hon inte betyder någonting.
JAg hoppas att det blir så också.
Men det finns ögonblick av svaghet, dagar när jag bara vill sparka och slå henne, gråta över henne.
Hur mycket jag än låtsas att hon inte finns så gör hon så ont.
Idag är det 80 dagar kvar till studenten.
Jag ser det inte så.
För mig är det istället 80 jävla dagar kvar med henne.
Sedan behöver jag aldrig mer träffa denna människa, jag kan begrava minnet av henne och jag kan låta tiden slipa ner alla hennes vassa kanter som hon kört in djupt i mina handleder.
80 dagar, sedan aldrig mera Sara.
Om hon inte lyckas med sin jävla galenskap inom dessa åttio dagar då förstås. Om hon lyckas döda sig själv innan studenten, kommer hon aldrig lämna mig, aldrig, aldrig, aldrig.
JAg är så jävla rädd för att hon ska dö, för då kommer hon aldrig att lämna mig ifred igen.
Det är mer än 400 dagar sedan det började.
Nu är det 80 kvar.
Jag tror jag kommer hålla fram till friheten, men dagar som dessa tvivlar jag.
Dagar av svaghet.
För mig är hon bara luft nu, nej, inte ens det. Hon är tunnare än luft, hon är ingenting.
Ändå håller hon mig i bojor.
Jag vill intala mig själv att om man intalar sig något tillräckligt mycket och tillräckligt ofta, så kommer det tillsist bli så.
Jag intalar mig själv att hon är tunnare än luft, att hon inte betyder någonting.
JAg hoppas att det blir så också.
Men det finns ögonblick av svaghet, dagar när jag bara vill sparka och slå henne, gråta över henne.
Hur mycket jag än låtsas att hon inte finns så gör hon så ont.
Idag är det 80 dagar kvar till studenten.
Jag ser det inte så.
För mig är det istället 80 jävla dagar kvar med henne.
Sedan behöver jag aldrig mer träffa denna människa, jag kan begrava minnet av henne och jag kan låta tiden slipa ner alla hennes vassa kanter som hon kört in djupt i mina handleder.
80 dagar, sedan aldrig mera Sara.
Om hon inte lyckas med sin jävla galenskap inom dessa åttio dagar då förstås. Om hon lyckas döda sig själv innan studenten, kommer hon aldrig lämna mig, aldrig, aldrig, aldrig.
JAg är så jävla rädd för att hon ska dö, för då kommer hon aldrig att lämna mig ifred igen.
Det är mer än 400 dagar sedan det började.
Nu är det 80 kvar.
Jag tror jag kommer hålla fram till friheten, men dagar som dessa tvivlar jag.
Dagar av svaghet.
