Idag var en jobbig dag
Idag var en jobbig dag.
De senaste månaderna har jag inte varit ute och sprungit en enda gång, bara cyklat och promenerat, men idag orkade jag inte längre, utan bestämde mig för att springa "den vanliga rundan".
Den "vanliga rundan" har aldrig varit någto problem för mig, det tar ca 12 låtar, 45 minuter och det är ca 7 kilometer.
Den "vanliga rundan" har jag kunnat springa på morgonen, även om jag hade fotbollsträning på kvällen, för att jag misstänker att det kommer bli en lugn träning och att jag inte vågar riskera att inte bränna de där jävla kalorierna.
Så ja, jag drog på mig min systers gamla träningsoverall och sprang.
Efter halva vägen var jag halvdöd.
JAg hade så jävla ont och fick kväljningar.
MEn jag bestämde mig för att inte ge mig.
Och jag tog mig runt.
Men när jag kom hem, så bara låg jag på golvet i flera minuter och flåsade.
Smärtan.
Jag kan inte glömma smärtan.
När jag sprang där bestämde jag mig för att jag måste springa där varje dag.
Så länge det krävs förrän det onda inte längre gör ont och det jobbiga inte längre är jobbigt.
Nu ska jag ut och supa, men imorgon, imorgon får jag ta mig en dust med "den vanliga rundan".
För övrigt kanske det inte är bara av ondo att jag inte tränat så mycket den senaste tiden.
Mina fetinglår har blivit mindre, och även om jag vet att det är musklerna som har förtvinat så är jag glad över att de ser smalare ut.
Men smala är de defenitivt inte.
Det kommer de nog aldrig att bli.
Jag måste nå 52 kilo.
Nu väger jag nog 56 tror jag.
Jag vet, många av er som läser är säkert 10 kilo eller mer under mig, men bara för att man väger normalt betyder det itne att man måste vara frisk.
Jag har tampats med samma jävla sjuka tankar om att bli anorektiskt smal sedan jag gick i sexan, men jag är "för smart" för att aldrig låta sjukdomen ta över helt. Jag har under hela min skolgång varit rädd för att ajg skulle börja underprestera om jag gick under 1500 kalorier, och därför har jag aldrig haft ett BMI under 17,5.
Det betyder inte att jag inte också har fått smaka på det helvete som en med BMI på 15 - kan känna, även om hennes upplevelse har varit starkare och längre.
Så det så.
Att tänka på sin vikt varje gång (ja, VARJE gång) man stoppar i sig något är inte friskt.
Inte ens om man är fetingstor och väger skrämmande 56 kg.
De senaste månaderna har jag inte varit ute och sprungit en enda gång, bara cyklat och promenerat, men idag orkade jag inte längre, utan bestämde mig för att springa "den vanliga rundan".
Den "vanliga rundan" har aldrig varit någto problem för mig, det tar ca 12 låtar, 45 minuter och det är ca 7 kilometer.
Den "vanliga rundan" har jag kunnat springa på morgonen, även om jag hade fotbollsträning på kvällen, för att jag misstänker att det kommer bli en lugn träning och att jag inte vågar riskera att inte bränna de där jävla kalorierna.
Så ja, jag drog på mig min systers gamla träningsoverall och sprang.
Efter halva vägen var jag halvdöd.
JAg hade så jävla ont och fick kväljningar.
MEn jag bestämde mig för att inte ge mig.
Och jag tog mig runt.
Men när jag kom hem, så bara låg jag på golvet i flera minuter och flåsade.
Smärtan.
Jag kan inte glömma smärtan.
När jag sprang där bestämde jag mig för att jag måste springa där varje dag.
Så länge det krävs förrän det onda inte längre gör ont och det jobbiga inte längre är jobbigt.
Nu ska jag ut och supa, men imorgon, imorgon får jag ta mig en dust med "den vanliga rundan".
För övrigt kanske det inte är bara av ondo att jag inte tränat så mycket den senaste tiden.
Mina fetinglår har blivit mindre, och även om jag vet att det är musklerna som har förtvinat så är jag glad över att de ser smalare ut.
Men smala är de defenitivt inte.
Det kommer de nog aldrig att bli.
Jag måste nå 52 kilo.
Nu väger jag nog 56 tror jag.
Jag vet, många av er som läser är säkert 10 kilo eller mer under mig, men bara för att man väger normalt betyder det itne att man måste vara frisk.
Jag har tampats med samma jävla sjuka tankar om att bli anorektiskt smal sedan jag gick i sexan, men jag är "för smart" för att aldrig låta sjukdomen ta över helt. Jag har under hela min skolgång varit rädd för att ajg skulle börja underprestera om jag gick under 1500 kalorier, och därför har jag aldrig haft ett BMI under 17,5.
Det betyder inte att jag inte också har fått smaka på det helvete som en med BMI på 15 - kan känna, även om hennes upplevelse har varit starkare och längre.
Så det så.
Att tänka på sin vikt varje gång (ja, VARJE gång) man stoppar i sig något är inte friskt.
Inte ens om man är fetingstor och väger skrämmande 56 kg.
Kommentarer
Trackback
