Sjuk, sjukare, sjukast

Jag är ledsen över att jag bara gnäller hela tiden, men jag har sådan jävla ångest.

De senaste veckorna har jag bara velat skrika, gråta, förstöra saker, svälta mig, skada de jag älskar, förstöra mig själv, döda mig själv.

Ja. Det har jag velat.
Men det har jag inte gjort.

I  min kropp pågår det ett inbördeskrig.
Sjuksidan vs. frisksidan.

Jag har allt vad man kan begära.
Jag har en fin familj, jag är ser väl okej ut (förutom att jag är fet då), har träffat en underbar kille och för första gången i mitt liv är jag verkligen mer än förälskad.
Jag är swept of my feet.
Bokstavligen.

I fredags efter bio + temys + antalet timmar senare i hans säng, har han sagt till mig att jag både är fantastisk och att han älskar min kropp.

Det gjorde mig så jävla glad, men samtidigt kunde jag inte hålla med.
Jag skämdes när jag fortfarande hade på mig jeansen, det kändes som att det svällde över så jävla mycket att jag höll på att dö.
 
Jag vill gå ner igen.

Det är okej.
Jag vill gå ner från nuvarande 58 till 52.
Det är inget farligt.
Det är inget konstigt.
Jag vill gå ner i vikt, för efter sjukdomen så har jag inte kunnat träna och jag har gått upp i vikt och jag har aldrig vägt så här mycket i hela mitt liv. Faktiskt. Fattar ni? 58 jävla kilo fett? Jag är LIVRÄDD för att passera 60-kilos strecket.

Jag vill gå ner till där jag var i somras. Minst.
54 kilo.
Men helst, som alltid, 52.

Det är ingen farlig vikt.
Jag kan väga det utan att det är farligt, utan att det är konstigt.

So far so good. Om det hade varit allt så hade det inte varit något problem. Men som sagt.
Inbördeskriget.

Det finns två extrema sidor av mig.
Den ena vill fan inte väga 52 jävla kilon.
Hon vill fan inte vara någon medioker halvsmal tjej.

Hon vill vara så smal att hon inte har muskler till att kunna stå upp själv.
Hon vill vara så smal att hennes skulderblad blir vingar, men att det inte egentligen spelar någon roll, för att hon redan är så lätt att hon svävar ovanför madrassen.

Jag vill vara ett helvete.
En liten djävul som förstör för mina föräldrar och min jävla ätstörda syster (ja, för hon är ju det) och för alla mina jävla vänner som aldrig fattar.

Jag vill skrika och förstöra, jag vill få folk att hata mig som jag hatar S som jag har hatat S. Jag vill att alla som känner mig ska få genomgå samma kval som jag har fått göra vad gäller S.

Det är hemskt, men det är så det är.
Jag säger fortfarande: so far so good.
Om det hade varit så enkelt att den sjuka sidan hade fått härja fritt och ödelägga mitt liv så skulle jag redan vara död och jag skulle inte behöva ha den här ångesten längre.

Men så kommer motståndaren in, den andra sidan i inbördeskriget.

Jag är en smart tjej.
Jag hatar skryt, men jag ska vara ärlig här, oja, det ska jag. Ni kommer få äcklas med mig också, så jag konstaterar bara: jag är en smart tjej.


(De flesta av er är det, glömt inte det. Är det en tillfällighet att Ana söker upp oss som har något i huvudet? Hon kanske gillar oss bättre?)

Jag kan bli precis vad jag vill, det som kräver betyg vill säga.
Jag kan vara en underbar människa, jag inbillar mig att jag kan få nästan vem som helst att älska mig, för jag kan skådespeleriet (vem av oss kan det inte?) och jag kan lyssna så bra på folk att jag fattar vilken "karaktär" jag skall spela för att få dem att gilla mig.

Jag kan få ett lyckligt liv, men min sjuka sida får mig hela tiden att vilja förstöra för mig.

Som nu.

För i helvete Vicci! Skärp dig.
Jag kan inte.
Nej, jag kan inte.

För min sjuka sida kommer gång på gång och lägger sig i.

Jag hatar det. Varför kan jag inte ha samma relation till den här sjukdomen som ni andra?

Antingen så är man sjuk, hatar sin sjukdom av hela sitt hjärta och kämpar för att bli frisk.
Eller så vill man vara sjuk, väljer att vara det, och är det och trivs med det.

Men jag kan inte bestämma mig.

Det är som att Ana bara kommer till mig ibland som om jag vore ett jävla vandrarhem.
Hon stannar aldrig hos mig (och jag vet att jag ska vara jävligt glad för det, jag gråter när jag läser om era helveten, jag lider med er!) men samtidigt kan jag inte sluta hata henne för att hon aldrig VÄLJER mig. Att hon aldrig stannar hos mig.

Det krossar mitt hjärta att jag är så tudelat.
Snart är allt som fanns inom mig sönderbombat och nerbränt.
Jag är bara ett skal.
En zoombie.
Och antaglien en fet zoombie.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0